Plåstrar om sig själv

Så sitter man här ännu en gång med tårar rinnandes ner för sina kinder. Det gör ont, och fan vad ont det gör. Först kom ilskan men nu kom sorgen.
Och nej, detta är inte en 2månaderspaus. Detta är slutet på riktigt. Jag kommer aldrig låta mig trilla dit igen, för det är inte värd denna smärta som jag känner nu. Och det är väl kanske därför det gör som ondast nu, för jag vet att nu är det slut på riktigt. Jag sörjer honom som han vore död, och han kommer aldrig finnas i mitt liv igen. Ont, andnöd,ont.

Jag hoppas att du aldrig hör av dig till mig igen och att du fattar att jag måste få tid att gå vidare. Så lev ditt nya liv nu så lever jag mitt. Även om du tröttnar efter ett tag så låt mig vara. För just nu är tiden min bästa vän. Jag håller på att läka.

Hannah och Amandas podcasts är min terapi. De tröstande orden, varje dag är som ett plåster, och man behöver en massa plåster ibörjan men till sist läker man.

Vissa saker måste ut för att andra fantastiska saker måste in.