Först var det roligt, sen blev det tråkigt, sen blev det roligt igen

I fredags messade Joss ett mess till mig att hon tycker att jag har blivit väldigt social & orädd de senaste veckorna. Har jag? Kanske det. Det är lite som att man varit i ett skal, som man sakta nu börja krypa ut ifrån. Eller kanske den där säkra rutan där man är trygg. Jag var den där mystiska som inte berättade för mkt om mig själv, bara de närmsta som visste. Och killar höll jag avstånd förutom de få som jag släppte in riktigt nära men inte allt för nära. Tror det tog nästan 3år för mig att riktigt öppna upp mig för Joss som ändå är min bästa vän. Jag var helt enkelt svår.

De senaste tiden har jag insett att jag har inget att förlora på att ge allt av mig själv. Det betyder ju inte att jag börjar berätta min livs historia för nån jag precis träffar, men jag är öppnare. Och mer social. Förr kunde jag hänga 80% med mobilen när jag är ute med folk men nu försöker jag tänka att där jag är, där är jag närvarande. Istället för att vara nån annanstans i tankarna.

Så den senaste veckan har jag: dansat så att jag fick ta av mig skorna upp för trapporna, skrattat med mina fina vänner, deppat åt det grå vädret, vinat i det soliga vädret, tänkt "det här var den sista gången", tänkt "det här måste jag göra igen", fyllesnackat, bakisätit, fotat, träffat nya coola människor, träffat nya sliskiga människor, varit på konsert, tränat mina favvopass, trillat i gamla vanor, skaffat mig nya vanor, ätit jordgubbar, druckit choklad & massa annat. Jag har levt! Nåt som jag glömde bort förut