Ett ärr som aldrig läker...

Det är svårt att inse att det är över när det verkligen är över. Man vill inte se slutet men det är där. Jag har blivit stark de senaste veckorna. Starkare än på länge. Men det känns forftarande. Varför kan det inte komma någon ny å svepa mig iväg? Varför kan jag inte bara släppa taget? Ibland är det som det hugger till i magen. Hårt, och jag får ingen luft.
Jag vill verkligen vidare, vill så gärna. Men det är svårt, så svårt för mig. Men jag har bestämt mig, ingen stress. Det kommer gå över..
På ett sätt kan man se det som att jag flyr från problemen men jag börjar om. Raderar det förflutna. Jag ska glömma och bearbeta det när jag känner att jag är över honom helt.

Funderar på att byta mobilnummer. Känns som att för många har det som inte behöver det.
Vill inte vara den personen jag en gång var. Den som inte uppskattade sig själv och straffade sig.
Jag vill må bra. För en gångs skull ser jag mig själv på väg uppåt.

Sen är det bara att leta lägenhet. Ödet får väl välja vilken det blir till sist och så länge blir det tillbaks till lijeholmen. Men det känns bra. Måste kanske tillbaka från början för att få ordning på mig själv.

Efter den 9mars när jag flyttar så ska jag boka in min första terapisession.
Det kommer bli bra...