Lyxproblem

Alltså, kryllar inte ens liv av lyxproblem egentligen.
Kom på idag hur jäkla lycklig jag är egentligen. Jag är det. För det är bara jag själv som skapar
mina "små" problem för då vill jag vara olycklig. Helt sjukt låter det men så är det.
Jag kan krypa ner under filten med en kopp te å bara mysa å tycka lite synd om mig själv men
på ett "jag mår bra unna mig extra sätt"

Haha, jag uppskattar sjukt mkt det jag har. Ett jobb, egen lägenhet, frisk (förutom foten nu då), familj och underbara vänner.
Och jag vet att jag kommer hitta kärleken en dag då jag är riktigt redo för den.

Haha, är typ överpositiv nu. Men jag uppskattar min vardag och visst jag kan känna mig rastlös och ledsen men oftast om jag ska vara helt ärlig så är det jag som väljer det för jag kan alltid göra nåt åt saken.

Och ang M så börjar mina känslor övergå till mer tycka synd om. Det är han som är/var otrogen, det är han som är olycklig. Och till sist är det ändå jag som kommer stå där lycklig och sann mot mig själv. Medans han får fortsätta leva sitt liv i lögn och fortsätta bedra sig själv.